Det är svårt att förklara, men att vara hemma igen är som att trycka på paus, eller snarare slow motion. Tiden har ju inte stannat, det känns bara som allt omkring rusar förbi och jag tar tröga steg som inte leder någonstans. Det har gått nästan tre månader sedan jag landade i Sverige igen. Tre månader! Och det känns inte som jag har gjort någonting. Jag har visserligen fått ett nytt jobb, tillbaka på ruta 1, bara på ett annat ställe. 

Jag vet inte vart jag kommer att ta vägen, men förhoppningsvis hittar jag rätt.